För vad är det med dessa egentligen? Varför måste man flasha tillbaka bara ett par minuter senare? Och göra det om och om igen? För att publiken inte annars fattar? Det känns extremt dumförklarande, men ännu mer är det bara irriterande och förstör helt flytet i filmen som inte ens utan dessa avbrott är det bästa. "Vilken jävla cirkus" är tyvärr inget annat än en förtäckt jävla buskis. Ett skämt som ingen skrattar åt. Visst fnittras det stundom i salongen, men alldeles för ofta på ställen där det inte ska fnittras på. Säkert kommer filmen hitta sin publik ändå och det är väl i och för sig gott så, för då kan Helena Bergström komma tillbaka och göra något bra nästa gång. Det vet vi att hon är kapabel till.
Läst 25 oktober 2017. ^ Lindvall, Sebastian. "Bergströms nya – inte så jävla mycket till cirkus". Bergströms nya – inte så jävla mycket till cirkus. Svenska Dagbladet.. Läst 25 oktober 2017.
Det är med glatt humör jag sätter mig i salongen för att se Helena Bergströms nya. Precis allt ser rätt ut på papperet: en mysig romantisk komedi i cirkusmiljö med en trivsam uppställning av yngre och äldre skådespelarelit. Hela upplevelsen blir tyvärr en jävla cirkus. I bemärkelsen rörigt. Manuset är skevt, karaktärsteckningen rent utav bisarr och dialogen pendlar mellan jätterolig och så tondöv att jag häpnar. Bergströms förra "jävla"-film En underbar jävla jul var ett långt mer stadigt filmbygge, även om jag minns att Robert Gustafsson pajade stämningen med sitt härjiga överspel. Vilken jävla cirkus börjar med att Handels-studenten Hugo på bästa romcom-vis bokstavligen krockar med violinisten Agnes. De blir tokförälskade, raskt ihop och deras kärlek skildras genom en rad mysiga klipp. Så plötsligt tar historien en annan vändning, från förälskelsepirr slungas Hugo ned i djup, förlamande sorg. Efter ytterligare en krock, denna gång med en gris, hamnar Hugo hos ett cirkussällskap på dekis: Cirkus Margot med den groggande men vänliga direktör Casall i spetsen.
Jag kan tycka att det är lite vanskligt att använda en cirkus som skådeplats för att berätta en berörande historia på, men då detta inte alls berör, funkar det i och för sig ur den aspekten rätt väl. Däremot finns det som sagt en hel del annat som inte alls funkar. Mitt största problem med filmen är egentligen den huvudsakliga intrigen, kärnan i det hela, det som sedan genomsyrar resten av händelserna. Kärleksrelationen mellan Hugo och Agnes får aldrig fotfäste i handlingen, utan forceras fram på ett ibland skrattretande sätt och jag tror helt ärligt inte ett dugg på den. Och därför tror jag inte heller på det som kommer efter. Cirkusfolket sedan, när de väl gör entré, är alla mer eller mindre karikatyrer. Från den hårt gestikulerande, arge och våldsbenägne lille clownen Pelle, spelad av Johan Widerberg med grava Robert Gustafsson-komplex, till hans kåta flickvän trapetsbalansösen Isabell, Aliette Opheim, med farsartat överdriven östgötska. Båda skådisar är egentligen bra (liksom alltså också de flesta aktörer är) och det finns potential till humor i deras uttryck och agerande, men i denna kontext funkar det bara inte.